Mina sista dagar i vackra Colorado, perfekta är ordet. Familjen hade fixat ihop ett fantastiskt halloween/hejdå/födelsedags party för mig. En god tårta med mina favorit smaker, mina bästa vänner och hela familjer var på plats. Pumpa craving och hula hoop party var några av aktiviteterna för kvällen, och inte för att snacka om hur huset var dekorerat och den goda maten som serverades. Himla bra kväll det blev!! Barnen var ju dock i skolan resterande av dagarna, men mys på kvällarna hann vi självklart med. Lite bubbelpool bad och present öppning. Sista kvällen var då den värsta. Att säga hejdå till mina änglar, att se dem gråta som de gjorde, ligga i deras säng tills dem somnade. Hart breaking. Hann som tur var också köra dem på morgonen till skolan för en sista stund tillsammans, och sedan var det dags att inse verkligheten. Bussen väntade och sedan hade jag en lång dag och natt framför mig, med bara mig själv och mina tankar. Det var tufft må jag säga. (även tufft just nu när jag skriver, att inse vad jag lämnat bakom mig) Väl hemma på dansk mark efter 17 timmar av resande möttes jag av ett kärt ansikte. Jag hade aldrig väntat mig att min bästa vän, Johanna M, skulle stå där och ta emot mig. (Ingen annan visste att jag var hemma denna dag, resten trodde jag skulle komma hem en dag senare, 24e). Men där stod hon med en stor skylt med massa bilder av oss två tillsammans. Tur var det, för annars hade jag aldrig kommit iväg med tåget med alla mina väskor, det var kaos även om vi var två. På svensk mark var det nu dags att överraska familjen. Eftersom de fortfarande var på jobb tog vi syrran först. Där stod hon i fulla händer att göra smoothies när vi kommer in, tar ett tag innan hon verkligen inser att det är jag som står där, chockad som hon är får jag dock den största kramen. Så skönt att äntligen se henne! Dags för pappa, även han på jobb, in kommer jag vandrandes och kommentaren man får är den bästa; va fan gör du här?! Tror inte riktigt han heller förstod vad som nyss hände, de hade ju förberett att låna bil och allt för att imorgon hämta mig på kastrup. Dags för mamma, nästan det mest nervösa, satt på hennes skola ca 30 minuter innan hon kom ut, från ett viktigt möte dessutom... Och skrikandes kommer hon, gråter och skriker och försöker förklara för alla vad som händer, ingen förstår glädjen jag hade denna dagen. Även om jag var så ledsen för allt jag lämnat bakom mig så var känslan att se min familj så mycket mer värd. Hemma blev det lite mys och bara njöt av att vara tillbaka igen! Ett äventyr jag sent kommer att glömma!! Fantastisk!! 13 månader i USA, I made it!! Love.